Årskrönika 2008 = En jeremiad?

Här sitter jag nu och ska försöka sammanfatta året som gått men varför gör jag det? Ja, det kan man kanske undra men året som har gått har inte varit nådigt mot oss och därför har jag ett mycket stort behov av att "skriva av mej". Kanske kan jag någon gång i framtiden, när det känns tungt, gå tillbaka och läsa och känna att det faktiskt kunde ha varit värre. Besökare varnas - man fortsätter läsningen på egen risk. För mej är det ett sätt att kunna göra bokslut och lägga 2008 till handlingarna. Året då det mesta gick på tok kanske man kan säga, men ska jag vara ärlig så visst fanns det även en hel del ljuspunkter.

Januari - april

Våren började rätt trevligt med att vi blev färdiga med renoveringen av övre hallen och trappen upp till övervåningen som var ett större projekt än vi trodde när vi startade. Resultatet blev dock riktigt lyckat och fortfarande tycker vi att det ser riktigt bra ut varje gång vi passerar så det hör till ljuspunkterna.

Vi var också ut och tränade lite både själva och även tillsammans med andra träningssugna och det tillhör ju också ljuspunkterna.

Kråka hade fått besvär med analsäckarna redan i början av april och gick på antibiotika så hon kunde inte vara med. Dessvärre blev det en segsliten historia så trots operation blev hon inte friskförklarad förrän i slutet av juli. I stort sett samma veva som Kråkas analsäckselände började, gjorde Greta illa tassen så hon blev också konvalescent. Man kan kanske säga att här startade årets elände....

I början av april var Thord och jag iväg på en WT-utbildning. Trevliga deltagare, god mat och intressant ämne, vad kan man mer begära? Det var alltså också en ljuspunkt.

I slutet av april hade vi en sammankomst för de personer som hade överraskat Thord när han fyllde 60 år. Vi lovade då att vi skulle ordna något till våren som inbegrep hundarna och vad passar bättre än två dagars träning. Tio personer och med ett gott antal hundar kunde komma , m a o - MYCKET TREVLIGT! Smolket i bägaren för min del var naturligtvis att Kråka fortfarande var konvalescent..........

Maj

I början på maj åkte vi ner till Öster Malma på Djurberga's kennelträff med Mark o Jamie Bettinson som instruktörer. Jag hade verkligen sett fram emot detta då det var samma instruktörer som året innan och det hade varit en riktig höjdare. Tyvärr hade Garbos visselpipa gått sönder och den var av en äldre typ så den gick inte bara byta rakt av. Det blev liiite slitsamt att träna med instruktörer från GB utan en fungerande visselpipa kan jag säga. Trots det så var det på det hela taget riktigt trevligt med god mat, skönt umgänge och trevlig träning i dagarna två. Vädret var det heller inget fel på.

I slutet av maj var det så dags för jaktprovet i Gällö. Thord o jag hade lovat ställa upp som provledare och vi hade hittat ny provmark, hade bra idéer på provupplägg och trevliga domare var engagerade. Domarna och en del övriga i provledning samt matansvariga skulle bo hemma hos oss då provmarken ligger bara 3 km hemifrån och vi hade även lovat ordna frukost till domarna. Det hela såg riktigt trevligt ut men det skulle inte bli så enkelt som vi trodde......

En del av eländet berodde säkert på miss i kommunikationerna men Thords och min inriktning när det gäller föreningsarbetet inom SSRK/JH, och i synnerhet när det är ett arrangemang som ska genomföras tillsammans med ett antal personer, är att försöka ha ett brett engagemang med öppna kommunikationer och rak information. Absolut inget hysch-hysch (t ex varför behöver de veta det - det har inte dom med att göra o s v) utan alla inblandade ska automatiskt bli informerade om allt som är relevant och som har betydelse för provet. Vi tycker det är viktigt att alla är delaktiga, alltså inte bara deltar (och lyder order) utan faktiskt också känner sig delaktiga i det gemensamma jobbet inför ett så pass stort arrangemang som ett jaktprov faktiskt är. Ingen är viktigare än någon annan, alla är kuggar i maskineriet som man försöker få att gå så smidigt som möjligt till glädje för alla anmälda deltagare.

Så blev inte fallet denna gång. Nu efteråt känns det som om man inte ville ha provledare utan bara provuppläggare utan engagemang och hade vi vetat det hade vi inte engagera oss över huvud taget, det finns ju andra saker att göra på våren..... men det är ju aldrig ens fel att två träter och naturligtvis har vi själva del i det som hände. Vi har ju hållit på med det här i trettio år och tar naturligtvis en hel del saker och ting för givet och trodde förstås att det mesta skulle fungera så som det gjort tidigare när vi varit anlitade. Nu blev inget som vanligt. Vi blev bl a utskällda för att vi ville ta hand om och ansvara för funktionärerna på rutorna, avsnästa när vi försökte ta reda på relevant information, en del material som vi behövde när vi skulle göra i ordning provplatserna var redan utplockade ur förrådet och fanns 10 mil från provplatsen...... varför kan man kanske undra?

När "rutorna" skulle provköras visste vi inte vilka av avdelningens hundar som var anmälda men så småningom fick vi veta vilka vi kunde fråga så det löste sig men med "nöd o näppe" och i sista minuten. Det fanns även en massa andra saker som också lades i "irritationspåsen" men naturligtvis kan mycket av det läggas på "brist på kommunikationskontot" (utom utskällningen för det tycker jag ingen ska behöva få när man lägger ner sin fritid och försöker ställa upp efter bästa förmåga) men det som verkligen fick bägaren att rinna över var faktiskt när det stod klart för oss att vi inte skulle få veta vilka som var bjuda hem till oss på mat fredag- och lördagkväll. Visserligen var det inte vi som skulle stå för maten men vi ville ju gärna veta vilka som skulle komma till vårt hem! Vi tycker nog att det var lite "övermaga" att man tror att man bara kan komma och ta över ett hem och dessutom tycka att de som bor där har inget med det att göra. Det är en stor brist i respekt för andra människor oavsett!!! Efter många om och men fick vi i alla fall veta att på fredag skulle det komma max 14 och på lördag max 19 personer. Alltså från vår sida sett ett nödvändigt vetande för att kunna ordna fram sittplatser till alla, lite pyssel skulle det nog vara för de flesta tror jag för så många sitter ju inte och äter varje dag i ett normalt hem.

För att få reda på hur det var tänkt i övrigt var vi tvungna att fråga en tredje person som tog kontakt med berörd part och som sedan berättade för oss hur det skulle vara (men vi vet fortfarande inte vilka som faktiskt var bjudna för i slutändan blev vi bara 11 bägge dagarna). Dessutom fick vi reda på (av några av de inbjudna) att man hade inbjudits att stå med husvagn hemma hos oss (utan att vi blivit informerade). Visserligen var det helt ok om dessa personer hade kommit (dem vi vet om i alla fall) men nog tycker man att "husfolket" åtminstone borde bli informerade, det gäller ju bl a att ha varmvatten till dusch och toapapper på toaletten. Dessutom framkom det på fredag kväll att det var två personer till som var lovade frukost som vi skulle ordna. Som tur var räckte maten till, inga storätare någon av gästerna, så det löste sig det med men nog tycker man...... Provet som sådant blev rätt bra trots allt och av de indikationer vi fick så var både deltagare och domare nöjda med provet och det är ju huvudsaken och känns som ljusglimten i allt det andra.

Det ordnades en träff för genomgång av provet efteråt men den lades när vi var på semester, vilket vi hade talat om vid minst tre tillfällen (så vi antog självklart att man inte var intresserade av våra synpunkter). Hur som helst så tog vi, i efterhand när vi såg på internet att det låg en massa "surdeg och jäste", kontakt med berörda parter för att försöka prata igenom det som hände och reda ut saker och ting men det fanns förstås inget som helst intresse av det. Kontentan av svaret vi fick var att det hade inte begåtts något fel från motparterna (tänk vad skönt det måste vara att känna att man är helt felfri...) så vi kände att - Okey nu får det vara nog! Här finns det inget förtroende, varken för oss som personer, för vår kunskap och erfarenhet eller respekt för vårt hem, så att lägga ner sin själ och hjärta och offra så mycket tid (och pengar) på något som inte är uppskattat det gör vi bara inte i fortsättningen. Nu är det dags för oss att ta "Time out" på obestämd tid. Kanske blir det permanent, vem vet.....? Egentligen känns det rätt skönt, för den anda som nu verkar råda i många "hundsammanhang" går mera ut på att göra "karriär" inom fritidsaktiviteterna istället för att måna om kamratskap och gemenskap och att hjälpas åt i ett gemensamt intresse. Det är nog dags att "vi gamlingar" lämnar arenan och bara tränar våra egna hundar och umgås med likasinnade, det kanske alla har störst glädje av.

Ibland funderar jag på hur man kan låta något sånt här hända. Varför slår man inte näven i bordet och protesterar när det händer? Är det för att man är mitt upp i det hela och känner att man måste få allt klart när man lovat, pliktmedvetenhet alltså, eller är det det att man inte vill "stöta sig" med folk? Jag tror förstås att alla mådde mycket bättre om man karskade upp sig på studs och gjorde något åt det precis då det händer. Tyvärr är väl varken Thord eller jag av den typen men vi tycker att det skönt att det är över i alla fall och jag tror inte heller att vi kommer att sätta oss i en sådan här sits en gång till. Det räcker med att bli bränd en gång.

Juni

I juni kom så en ljusglimt igen. Axi-veckan med Axi Cup och en härlig, efterlängtad värme, både från vänner och från solen. Lika trevligt som vanligt och även i år firade vi två champions, Leif Norin med Nora och Sussi Broberg med Meja, som bjöd oss andra på championatmiddag. Mums filibabba. För oss gick det väl sådär på Axi Cup. Thord o Atte kom på en tredje plats i Mästarklassen och Garbo blev tvåa och Greta femma i Slyngelklassen. Kråka var fortfarande konvalescent....

Juli

Nästa ljusglimt blev Buan Open hos Anders Jönsson i början av juli. Bra väder och trevligt umgänge och en trevlig tävling. Här blev Garbo fyra, Greta sexa och Atte åtta, Kråka var fortfarande konvalescent......

Thords släktingar från Stockholm o Gnesta kom och besökte oss några dagar andra veckan i juli. Mycket trevligt, det blir ju egentligen lite för långt emellan som vi ses.

I mitten av juli var vi till Sundsvall för en kurs med Roger Markström. Det blev "goddag yxskaft", inget att hänga i julgran precis.... En stor besvikelse då jag hade läst en del av vad han skrivit och hade lite förväntningar men efter mötet, mja, jag vet inte jag. Greta skulle definitivt inte starta på prov sa han ...... (se hur det gick i Härnösand).

I slutet av juli var vi bjudna till Tjädernäset och Bixa Champ Camp hos Barbro o Mats Dahlberg. En mycket trevlig helg där Garbo dessutom blev segrare. Den resan gör vi gärna om.... men Kråka var fortfarande konvalescent....

Sista helgen i juli var det prov i Härnösand. Både Greta o Garbo skulle starta och det blev både vin och vatten. Garbo startade på lördag och där bidde det en trea. Det positiva var att hon fixade kaninspåret så det är avklarat, skönt! Sist ut på söndag var Thord o Greta. Kanonbra! Det blev en etta!! En stor ljusglimt alltså. Nu har Kråka också blivit friskförklarad vilket också kändes mycket bra. Äntligen!

Augusti - oktober

Nu började det att dra ihop sig till "Jämtlandsveckan" och Jämtlandscupen. Vi var ute och rekade på nya marker då olyckan var framme. Garbo gjorde sig illa rejält och fick en stor "påse" på halsen fylld med blod och lymfvätska (även inne i bröstet). Detta skulle visa sig bli ganska långvarig konvalescens så hon missade naturligtvis både träningen och Jämtlandscupen.

Veckan började mycket trevligt med bra träningar och även "cupen" genomfördes utan problem. Vädret var väl inte det allra bästa hela tiden men vad gör det när man har trevligt? Greta vann Slyngelklassen och Kråka blev sexa och Atte kom på en tionde plats i Mästarklassen.

Den här veckan kom också "den stora katastrofen". Thord hade varit lite loj och oengagerad under sommaren och jag tog väl lite för givet att det var för att han slutat röka som han var lite hängig. Tyvärr var det nog allvarligare än så. På torsdagsmorgonen fick han en hjärnblödning och det blev totalkaos på "campen". Ambulansen kom först och sedan kom en helikopter och landande bland husvagnar (där några fortfarande låg och sov)..... tänk er uppvaknandet!

Det blev några kritiska dygn innan allt stabiliserade sig och man kunde dra en lättnads suck. Han hade skyhögt blodtryck som de fick kämpa med för att få ner men på fjärde dagen var den största faran över och vi kunde konstatera att Thord hade en förlamning på höger sida (både ben och arm) och även afasi. Vi fick ganska snabbt indikationer från läkarhåll att det kanske inte skulle bli så illa i slutändan som det såg ut just då. Det fanns stort hopp om att han skulle kunna rehabiliteras. Naturligtvis kunde man inte säga hur bra det kunde bli men det fanns tecken på att det kan bli rätt så bra.

Under samma tid som Thord var som sjukast låg även hans morbror/bror, Henric (de var uppväxta som syskon), på sjukhuset för cancer. Tyvärr dog han medan Thord var som sjukast så de fick aldrig träffas och Thord missade även Henrics begravning. Han lämnade naturligtvis ett stort tomrum efter sig även hos oss.

Det blev alltså en mycket kämpig höst. För egen del blev det naturligtvis en stor oro över Thord men det räckte ju förstås inte med det. Thord har ju egen firma så det vara att försöka få ordning på ekonomin på den (vad ska faktureras, vad ska betalas, moms, skatt m m?). Själv fick jag lägga ner min firma, det går ju inte att ha bara en, och högst osäker inkomst, då är det ju bättre med en låg men ändå regelbunden. Det blev till att sitta i telefon, skriva brev, skaffa intyg, skicka papper hit och dit och det tog två månader innan allt fungerade och det började droppa in några pengar. Som lök på laxen hade jag ju även en sjuk hund. Ja, livet var verkligen en pärs, fy bubblan, det här önskar man inte ens sin värsta ovän. Så här efteråt förstår man inte att det faktiskt gick. Det var många kvällar som tårarna trilla.....

Naturligtvis har det inte heller fungerat om vi inte fått så stort stöd från alla hålla. Alla vänner och bekanta, från bl a hundvärlden, som ringde, skickade mail, besökte Thord och på olika sätt uppmuntrade och hjälpte och stöttade oss båda, Anita o Jörgen som ställde upp och tog hand om Greta i flera månader, släktingar som ställde upp med hjälp, råd o dåd, uppmuntran, besök och till och med ekonomiskt stöd. Tusen tack! Tack även till våra barn med respektive. Utan dem skulle det ha varit (och vara) mycket svårt att klara av hösten och även nu i vinter. Fantastiskt i all bedrövelse att se vilket underbart stort skyddsnät som fanns och allt detta precis när vi behövde det som mest! De säger ju att i nöden prövas vännen och detta var mer än vi nånsin kunde våga hoppas på eller ens ana att det fanns.

Hösten fortsatte med en del ljusglimtar och en del fler prövningar. Jag och hundarna var till Ånge på gåsjakt en hel helg vilket var ett mycket skönt avbrott i allt det tråkiga.

Vattensängen gick sönder vilket inte tillhörde ljusglimtarna. Inte heller husvagnen som skulle säljas och fukttestades men visade sig fuktskadad och som naturligtvis står kvar hemma på gården osåld, tillhör någon ljusglimt. Det gör Thords rehabilitering däremot. Efter fyra veckor på Östersunds sjukhus fick han komma till Remonthagen. Där började talet ganska raskt komma igång.

November-december

Gå-träningen startade redan i oktober och när han så fick komma hem i början av november (och bara åka till Remonthagen två dagar i veckan för träning) så kunde han gå i trappen för egen maskin. Handen kom också igång så smått och han fick en ny medicin som gjorde att det inte gjorde så ont i armen när han tränade. Skönt!

Den första december fick Thord komma till Tallgläntan i Kälarne för intensivträning i tre veckor vilket skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast. Dels hade han trevliga träningskompisar och dels en mycket bra träning. Han hade så smått börjat att använda rollator'n, Karl-Oskar, men det var först i början på december han gav sig den på att han inte skulle sitta i rullstolen och använde den mera flitigt.

Andra veckan i Kärlarne började han även använda krycka för han hade gett sig den på att han skulle kunna gå till jul, vilket han även lyckades med. Rullstolen står numera på undantag och har inte används sedan dess. Det enda han hade att klaga på i Kälarne var maten. T ex en torsdag när det var Sveriges nationalrätt, ärtsoppa o pannkaka, visade det sig att pannkakan var stekt i Tjeckien. Inte undra på om den inte var särskilt aptitlig....

Under november - december har det naturligtvis varit en hel del missöden och malörer som jag fått ta itu med. Snöslunga som krånglar, problem med pellets och pannan bland annat. Jag hade även lovat Maud att kolla upp mitt eget blodtryck och det gjorde jag i slutet av oktober. Naturligtvis var det också mycket högt så nu får även jag stoppa i mej piller men hellre det än genomgå det Thord just nu går igenom. Ja, det finns mycket mer i samma stil men det räcker nog för att komma ihåg att det inte har varit särskilt lätt. Ibland har det känts som om det är någon som prövar hur mycket jag tål. Det mesta har gått under devisen - Varför ska det vara enkelt när det kan vara krångligt?

Thord kom hem den 19 december från Kälarne, full av energi och glädje. Naturligtvis ramlade han första natten hemma så julhelgen har varit mycket lugn för hans del. Ett revben fick ta största smällen och det gör ju inte precis gott att röra på sig då.... Julhelgen blev ändå mycket trevlig. Alla kom hem på julafton och Maud o hennes familj stannade tills på lördag eftermiddag så vi fick rå om dem lite extra. Jag fick också lite sällskap på hundpromenaderna, vilket kändes mycket härligt. Det har varit lite ensamt under hösten.... Jag fick även sovmorgon två mornar i rad och behövde inte upp och rasta några hundar. Det har inte hänt sedan i somras, underbart!

Året slutade också mycket positivt och trevligt. Astrid och Arne kom och höll oss sällskap på nyårsafton. För ovanlighetens skull höll sig även Thord vaken och var med och skålade in det nya året som vi hoppas kommer att vara just ett gott år. Vi tycker att vi har fått nog av elände under 2008. Thord allvarligt sjuk, kämpigt med ekonomisk överlevnad, sjuka hundar och engagemanget i SSRK/JH på undantag. Det sistnämnda kanske inte är så dumt egentligen, kanske räcker det med 30 års engagemang?

Hur som helst - 2009 SKA baske mej bli ett mycket bättre år än det gångna. Så nu lägger jag bokslutet över 2008 till handlingarna och det känns riktigt bra. Säkert har jag glömt en hel del händelser under året men detta är väl det som har etsats sig fast i hjärnan. Måtte det aldrig bli så illa igen! Ljusglimtarna och den positiva värmen från släkt, vänner och bekanta får dock gärna fortsätta hur länge och hur mycket som helst. Det var nog rätt bra att sätta sig ner och sammanfatta året för det fanns ju faktiskt mycket mera att glädja sig åt än vad man kom ihåg i brådrasket och skönt var det att få skriva av sig - nu vänder vi blad!

God fortsättning önskar vi till alla våra vänner, nära och kära!

Marith